I slutet av 1770-talet fanns i den sydtyska staden Solnhoven en ung tonsättare vid namn Alois Senefelder. Det faktum att han var en duktig musiker var också anledningen till att han sökte billigare sätt att mångfaldiga sina notblad. Det var dyrt och omständligt att gravera i kopparplåt som på den tiden var det mest brukliga. Senefelder uppfann stentrycket, Der Chemische Druck, som han själv kallande det. Den polerade kopparplåten var dyr och själva graveringen tidsödande. Detta i kombination med fattigdom fick honom att grubbla över enklare tryckmetoder. Trägravyren var väl billig i och för sig men ännu omständligare än koppartrycket.
Hur själva upptäckten gjordes finns olika berättelser om. Troligen var det hela en tillfällighet. Kring staden där Senefelder bodde fanns stora mängder kalkmärgelskiffer av en viss beskaffenhet. Den var lätt att bearbeta och den bröts i tämligen stor omfattning. Det berättas att då Senefelder vid ett tillfälle gick förbi några hällar med kalkstensskiffer och bar på tvätt, som han hämtat från en tvättinrättning, tappade han det handskrivna kvittot.
Det hamnade med skriften mot stenarna vid vägkanten. Han upptäckte att stenen tog upp kritan och att den fortfarande satt kvar nästa gång han kom förbi. Han förstod att det måste vara så att den feta färgen omvänt även skulle kunna gå över från sten till papper. Han kom snart underfund med att om han göt vatten över stenen, ville en fet färg fastna endast där han tidigare tecknat med en fet krita. Stenen lät sig överstrykas med fetfärgen utan att den togs upp på de vattenbegjutna delarna.
Senefelder berättade om sin upptäckt för sin notförläggare i München, som senare också tilläts köpa rätten att använda sig av idén. På förlaget lät man utprova metoden för mera industriell tryckning av både text och notblad. Den utvecklades alltmer men används ändå i början endast av musikförlag. Hanteringen var naturligtvis ganska arbetskrävande; kalkstensskiffern måste brytas på ställen med den jämnaste och finaste kvaliteten, utan inslag av fossiler.
Der Chemische Druck byggde alltså på principen om att fett och vatten inte vill blanda sig. När man rollar den feta färgen över stenen, lägger den sig där kritan gått in. Med ett papper mot stenen valsas sedan färgen över från stenen direkt till
papperet. 
Rolf Jansson utbildades i hantverket under många år och skaffade sig inte bara kunskaper utan också goda relationer med många av Sveriges konstnärer. 1945 startades en egen verksamhet som i början av 70-talet kom att flyttas till Vikmanshyttan. Med flyttade inte bara hjärtat i verksamheten, den nu drygt hundraåriga tryckpressen, utan också de konstnärer som arbetade tillsammans med Rolf Jansson.
Verksamheten kunde utvecklas och kom så småningom att tas över av medarbetarna Mats och Per-Ove Westman som i sin tur drivit verksamheten framåt och utbildat nya medarbetare och konstnärer.
Och fortfarande, nu på 2020-talet, är tekniken densamma. Här är en liten film från filmarkivet 1984: